E-hälsa är ett populärt begrepp som omfattar alltifrån hälsoappar, tidsbokning och virtuella vårdcentraler. I Sverige har länslogopedin i Västerbotten gått i bräschen för distanslogopedi och även Norrbotten, Västernorrland och Dalarna har på olika sätt använt  tekniska lösningar för att arbeta med logopedi på distans.

I Storbritannien ser man nu ”teletherapy/telehealth” som ett sätt att avhjälpa bristen på logopeder i skolorna. Storbritanniens motsvarighet till Svenska Logopedförbundet, RCSLT, har till och med utformat riktlinjer för telehälsa med referenser som visar att både bedömning, direkt behandling och rådgivning till föräldrar och lärare är effektiva vid användandet av distanslösningar. Vad gäller det sistnämnda, visar studier att det till och med kan vara mer effektivt att leverera indirekt behandling på distans jämfört med traditionella möten.

I Stockholm sätter ersättningssystemet för logopedbesök käppar i hjulen när det gäller att använda tidsenliga verktyg. Hur ser det ut i övriga landet? Finns det några formella hinder mot att t ex återge utredningsresultat till skolpersonal eller att utföra behandling via telemedicin? Kan skollogopeder, som ofta ansvarar för insatser på flera olika skolor i en kommun, dra nytta av teknikens möjligheter?