I somras publicerades artikeln ”AAC and Families: Dispelling Myths and Empowering Parents” i en av ASHAS tidskrifter. Artikeln är skriven av Ashlyn L. Smith, Andrea Barton-Hulsey och Nonye Nwosu och artikelns huvudsyfte är att slå hål på fem myter om AKK. För mer utförlig information och referenser, läs hela artikeln!

Alternativ och Kompletterande Kommunikation (AKK) har blivit mer tillgängligt på senare år, bland annat tack vare den tekniska utvecklingen med möjlighet till kommunikationshjälpmedel i form av appar för surfplattor och mobiltelefoner. Man har börjat använda AKK med flera olika grupper av barn – inte bara barn som saknar funktionellt tal utan även för barn i riskzonen för tal- och språksvårigheter, just som ett komplement till det egna talet. Man börjar också använda AKK tidigare än förr. Därmed har antalet barn som använder AKK ökat.

Dagens forskningsläge säger tydligt och klart att AKK bör introduceras så tidigt som möjligt och att AKK kan ha positiva effekter på barns utveckling. Därför är det är mycket viktigt att involvera anhöriga för att kommunikationen ska fungera för AKK-användaren. Det innebär till exempel att föräldrar och andra viktiga personer kring barnet får lära sig att bli mer responsiva och att skapa fler tillfällen för barnet att kommunicera. Det är också viktigt att logopeder och andra förskrivare håller sig uppdaterade vad gäller den snabba tekniska utvecklingen.

 Så ser det dock inte alltid ut så i praktiken och tyvärr finns det fortfarande barn som börjar skolan utan någon större erfarenhet av AKK. Artikelförfattarna identifierar fem myter om AKK, som kan leda till att professionella inte involverar föräldrarna i AKK-intervention, och som även kan medföra att föräldrar tror att deras barn inte är redo för AKK.

Myt 1: AKK kan inte införlivas i dagliga rutiner

Det finns en mängd studier som visar att handledning av föräldrar med framgång kan ske i familjens hemmiljö. Däremot kanske en del kliniker inte känner sig hemmastadda med ett sådant arbetssätt. Dessutom har man kunnat visa att barn med kraftigt begränsat ordförråd (mindre än 10 aktiva ord) gjorde kommunikativa framsteg med hjälp av AKK-interventioner, både i form av ökade möjligheter att uttrycka sig och i form av förbättrad turtagning.

 Fortsättning följer!