Den här artikeln från 2010 har visserligen några år på nacken men kan ändå vara intressant med tanke på att allt fler logopeder arbetar med skolungdomar och inom vuxenutbildning. Språkstörning hos ungdomar och vuxna kan vara svårt att upptäcka och vi behöver därför bättre diagnostiska verktyg.

Identification of Clinical Markers of Specific Language Impairment in Adults (2010)

Poll, Betz och Miller undersökte 13 unga vuxna med språkstörning och en kontrollgrupp med typisk språkförmåga med avseende på tre potentiella kliniska markörer för språkstörning/DLD:

  • nonordsrepetition
  • meningsrepetition
  • specifika aspekter av grammatisk medvetenhet

Poll och kollegor kom fram till att en kombination av uppgifter  utgjorde det bästa diagnostiska verktyget.

En intressant (bi-)sak i sammanhanget var att 12 av de 13 personerna med språkstörning upptäcktes i samband med studien, de hade alltså inte haft några insatser för sina språkliga svårigheter under förskole- och skolåren.

Författarna poängterar att språkstörning är underupptäckt och därmed underbehandlat samt att svårigheterna finns kvar i vuxen ålder.  Man poängterar också att fortsatt forskning behövs för att närmare förstå språkstörning i vuxen ålder, inte minst vad gäller språkstörningens konsekvenser.

Är det någon som har mer tips på litteratur om språkstörning hos vuxna?