I ett debattinlägg i Dagens Medicin den 28 april skriver Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården att vårdkrisen är en onödig artefakt.

Debattörerna menar att det finns ett stort och växande glapp mellan vårdens ledning och styrning och vårdens inre logiker på individnivå. Behandling av enskilda patienter är noga reglerad, den måste utföras i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Om fel eller skador uppstår finns det sanktionsmöjligheter, t ex anmälan till patientnämnd, IVO eller civil domstol.

På gruppnivå är situationen en helt annan, eftersom det är politiska beslut som reglerar sjukvårdens inriktning, organisation och finansiering. Dessa påverkar i hög grad förutsättningarna för vårdpersonal att utföra sitt arbete, och därmed även den medicinska kvaliteten för de enskilda patienterna.

Lagstiftning och ”satsningar” inom sjukvården saknar ofta vetenskapligt stöd och baseras istället på ideologi och kortsiktigt tänkande kopplat till partipolitik och mandatperioder. Debattörerna menar att en del så kallade satsningar rentav strider mot riksdagens enhälligt antagna prioriteringsplattform från 1997. Till skillnad från individnivån saknas dessutom reella sanktionsmöjligheter mot olämpliga lagar och satsningar.

 

I ersättningsmodellen för vårdval logopedi i Stockholms läns landsting har både Slof och företrädare för verksamheterna upprepade gånger tagit upp att vissa evidensbaserade behandlingsmetoder inte ryms i ersättningsmodellen, utan gensvar från beslutsfattarna.

Har ni andra konkreta exempel på när regelsystem, satsningar och politiska beslut försvårar att ge evidensbaserad logopedisk vård?