Corren 3 juni: 

Logoped och föreläsare Ulrika Aspeflo har under senaste tiden märkt att flera kommuner väljer att ta bort särskilda undervisningsgrupper.

– Man kan ju ha en vision om att alla elever på skolan skulle kunna få undervisning och gå på den skola man har närmast till. Den är ju jättefin den idén och den är ju väldigt svår att ifrågasätta. Den känns ju helt naturlig att tänka samtidigt som verkligheten inte är lika enkel. Många elever hamnar i att de inte får stöd eller får för lite stöd. Den fina idén krockar med hur det blir i verkligheten, säger hon.

Aspeflo påpekar att det kan finnas risker med särskilda undervisningsgrupper men anser också att det kan vara svårt att hitta fungerande lösningar när alla elever ska vara på sin respektive hemskola.

 

Att elever ska vara inkluderade är ett argument som används både av förespråkare och motståndare till särskilda undervisningsgrupper. Men hur definieras egentligen inkluderingsbegreppet? En inkluderande skola tar ansvar för samtliga elever, ser till att såväl undervisning som andra aktiviteter fungerar för eleverna och att alla elever utvecklas.

– Om man lyckas få till det utan att göra något extra då är det ju fantastiskt, men verkligheten är ju inte sådan.

Ur elevperspektiv gör känslan av sammanhang och delaktighet att man känner sig inkluderad. Många elever som placerats i särskilda grupper uttrycker ofta att de känner sig inkluderade i den lilla gruppen.

– Inkludering som att alla ska vara i samma rum och tillhöra samma klass, det är ju bara en rumslig inkludering och den är ganska oväsentlig, både för måluppfyllelse och för känslan av delaktighet, menar Ulrika Aspeflo.

Läs hela artikeln i Östgötacorrespondenten!

Läs också:

Förslag på omorganisation riskerar drabba elever i behov av stöd hårt