Enligt Patientsäkerhetslagen (2010:659) ska hälso- och sjukvårdspersonalen ”utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav.” (kap. 6, 1 §). Vård som ges ska så långt det är möjligt vara evidensbaserad. Men vad innebär egentligen evidensbaserade beslut? Och hur ser evidensen ut för ett av logopedins mest traditionella områden: språklig intervention? Med det här inlägget så inleds nu en blogginläggsserie som kommer att utforska detta vidare.

Evidensbaserade beslut handlar om att integrera tre faktorer:

När vi pratar om evidensbaserad vård så är vanligtvis det vi kanske tänker mest på den externa vetenskapliga evidensen, eller ”bästa tillgängliga kunskap”. Men det finns även två andra faktorer som tillsammans med detta tillsammans utgör evidensbaserad praktik (EBP), nämligen klinisk expertis och expertbedömning samt klient/patient/vårdgivar-perspektiv.

I dagens inlägg ska vi fördjupa oss lite kring vad  klinisk expertis och expertbedömning kan innebära.

 

 

När vi som kliniker ska ta beslut om interventionen vi ska ge så utgår vi från en behandlingsmodell baserad på extern vetenskaplig evidens. Detta kombinerar vi sedan med alla de beslut vi tar i stunden kring exempelvis val av område, material, uppmuntran, stöttning och återkoppling. (Hoffman, 2014) Jag skulle vilja påstå att det är den här kombinationen som tillsammans utgör det logopediska hantverket.

I interventionsstudier övervakas och kontrolleras påverkande parametrar av forskarna men i behandlingsrummens verklighet kontrolleras behandlingen av klinikern. Varje beslut i stunden influeras av klinikerns teoretiska bakgrund, kliniska erfarenhet och grad av åtagande och engagemang inför att ge högkvalitativa och uppdaterade insatser. (Hoffman, 2014)

Det tredje benet i evidensbaserade beslut handlar alltså om att tänka över sina egna medvetna och omedvetna biases och hur detta påverkar i behandlingen (Hoffman, 2014). Ger jag en viss typ av intervention oftare eftersom jag känner mig säkrare på den? Händer det att jag fokuserar mer på det jag har erfarenhet av att arbeta med snarare än vad patienten har störst behov av? Väljer jag bort vissa metoder eftersom jag inte har tid/lust/möjlighet att fördjupa mig inom det? Finns det en tradition av att göra på ett visst sätt på arbetsplatsen?

I vilken utsträckning diskuteras de här frågorna på era arbetsplatser? Eller inom kåren?

Det här var inlägg nummer ett i serien med fokus på evidensbaserad språklig intervention. Prenumerera på logopedforumbloggen och få meddelanden om nya inlägg på e-post eller följ Logopedforum på Facebook och Twitter för att inte missa framtida inlägg!

 

Referenser
American Speech-Language-Hearing Association. (2005). Evidence-based practice in communication disorders [Position statement]. Hämtat från www.asha.org/policy

Hoffman, L. (2014). Prologue: Improving Clinical Practice From the Inside Out. Language, Speech & Hearing Services In Schools, 45(2), 89-91. doi:10.1044/2014_LSHSS-14-0026