Förra veckan drog vi igång inläggsserien om evidensbaserad språklig intervention med ett inlägg om vad evidensbaserade beslut innebär. Den här veckan ska vi titta lite vidare på vilka vi ger språklig intervention.

Språklig utveckling i förskoleåldern kan vara väldigt instabil. Många sena talare och barn med expressiva svårigheter kommer ikapp av sig själva och en del som har typisk tidig språkutveckling visar sig senare ha en språkstörning. Det är svårt att avgöra i förskoleåldern vilka som kommer ha kvarstående svårigheter. (Bishop et al. 2016) Utifrån vad vi i dagsläget vet om språklig utveckling kan det innebära både att vi över- och underbehandlar barn och det är ett viktigt forskningsområde att identifiera och förstå skillnaden mellan barn som kommer ha ihållande svårigheter, barn med svårigheter som troligtvis kommer att spontanförbättras och barn som har svårigheter som visar sig först senare i utvecklingen. (McKean et al. 2017).

(Reilly et al. 2017)

Figuren ovan visar att de flesta, men inte alla, ”late talkers” kommer ikapp av sig själva och att en del av barnen som som följer den förväntade gången för den tidiga språkutvecklingen senare visar sig ha en språkstörning.

Hur identifierar vi då de barn som har behov av intervention? Det finns vissa faktorer som är extra viktiga att ha koll på: 

Riskfaktorer som är associerade med ökad risk för ihållande språkstörning:

  • ärftlighet för språk-, läs- och skrivsvårigheter
  • ihållande språkliga svårigheter som påverkar både impressivt och expressivt språk

Ackumulativ risk från flera riskfaktorer

  • om ett barn har låg språklig förmåga tillsammans med flera olika riskfaktorer ökar risken för ihållande språkstörning

Ålder är en viktig faktor

  • vid 4-5 års ålder är språklig förmåga mer stabil
  • språkliga svårigheter som kvarstår vid 5 års ålder tenderar att vara ihållande

(Sammanfattat i Ebbels et al. 2017, pre-print)

“Vår synvinkel är att de barn som har minst sannolikhet att göra framsteg utan logoped, borde prioriteras, särskilt när det finns en påverkan på dagligt fungerande.”

“Barn med komplexa och ihållande språkstörning och de med ytterligare komplexa behov behöver expertisen från en logoped för att göra framsteg. Logopeder behöver adekvat tid för att jobba direkt med och samarbeta kring dessa barn, deras familjer och pedagoger, för att utveckla deras förmågor och reducera den funktionella påverkan från deras språkstörning.”

(Ebbels et al. 2017, pre-print)

De barn (ungdomar och vuxna) som har störst behov av intervention är alltså de med komplexa och ihållande svårigheter som ger en påverkan på dagligt fungerande och som sannolikt inte kommer att spontanförbättras. Är det då dessa som vanligtvis prioriteras för att få (tillräckligt mycket) intervention?

För vårdgivare ses det ofta tecken på framgång att kunna avsluta behandling av patienter vilket kan leda till att patienter som lätt kan avhjälpas med liten insats prioriteras och patienter med svårare och ihållande störningar och funktionsnedsättningar bortprioriteras. (Ebbels et al. 2017, pre-print). I ett yttrande från Svenska Logopedförbundet över revision av vårdvalslogopedi i Stockholm skriver Slof att de låga ersättningarna [inom vårdval Stockholm] leder till en snedfördelning inom vården där patientgrupper som behöver tidskrävande insatser riskerar att väljas bort eftersom de blir en kostnadsmässig belastning för verksamheterna.

 

Hur prioriteras vilka som får intervention på din arbetsplats?

Känner du igen bilden att barn med lättare svårigheter vilka lättare kan avhjälpas, och kanske hade förbättras av sig själv, tenderar att prioriteras framför svårare och mer komplexa fall?

Hur kan vi som kår driva frågor kring att prioritera utifrån patienters/elevers behov och inte utifrån verksamhetens?

Diskutera gärna vidare i kommentarsfältet eller logga in på medlemssidorna här på Logopedforum och fortsätt diskussionen i tråden Evidensbaserad språklig intervention!

 

Referenser

Bishop, D. V., Snowling, M. J., Thompson, P. A., & Greenhalgh, T. (2016). CATALISE: A multinational and multidisciplinary Delphi consensus study. Identifying language impairments in children. PLoS One11(7), e0158753

Ebbels SH, McCartney E, Slonims V, Dockrell JE, Norbury C. (2017) Evidence based pathways to intervention for children with language disorders. PeerJ Preprints5:e2951v1 https://doi.org/10.7287/peerj.preprints.2951v1

McKean, C., Wraith, D., Eadie, P., Cook, F., Mensah, F. and Reilly, S. (2017), Subgroups in language trajectories from 4 to 11 years: the nature and predictors of stable, improving and decreasing language trajectory groups. J Child Psychol Psychiatr, 58: 1081–1091. doi:10.1111/jcpp.12790

Reilly, S., Cook, F., Bavin, E. L., Bretherton, L., Cahir, P., Eadie, P., Gold, L., Mensah, F., Papadopoullos, S., Wake, M. (2017). Cohort Profile: The Early Language in Victoria Study (ELVS)International Journal of Epidemiology, dyx079, https://doi.org/10.1093/ije/dyx079