Det är nog många som inte undgått att det de senaste veckorna cirkulerat artiklar på sociala medier om att ”forskare kan ha hittat orsaken till dyslexi”. Bakgrunden är en studie som har fått mycket stor spridning i flera länder, vilket har fått många logopeder att bli frustrerande. Den stora spridningen är kanske på ett sätt inte så konstigt eftersom dyslexi är en av de mest kända inlärningsrelaterade funktionsnedsättningarna som finns. När man sett  närstående, elever  eller kanske sig själv få kämpa med läsning och skrivning är det förståeligt att det finns ett intresse för ny forskning inom området.

Men är det så att ett stort genombrott skett inom dyslexiforskningen? Jag vill här citera Anna Eva Hallin som är logoped och forskare och har skrivit ett väldigt bra blogginlägg om studien (och annan, mycket bättre, forskning om dyslexi):

”Det korta svaret är nej. Dyslexi är fortfarande ett komplext tillstånd som beror på många samverkande faktorer, men forskare har länge varit överens om att en brist i den fonologiska (ljudmässiga) förmågan och svårigheter att koppla språkljud till bokstäver  är huvudorsaken till dyslexi. Inte primärt visuella svårigheter! Det finns hundratals studier som stödjer detta. ”Forskare” vet alltså redan mycket om vad dyslexi beror på, även om man självklart inte vet allt (Elliot & Grigorenko, 2014; SBU, 2014)!”

Studien som fått stor spridning har även fått väldigt mycket kritik för en mängd brister. Jag kan verkligen rekommendera alla som är intresserade av ämnet att läsa Anna Evas blogginlägg, där hon förutom att ta upp bristerna med den studien även skriver om forskning kring det här med att vända bokstäver och vilken roll den ”visuella förmågan” spelar.