Färsk artikel av Patrica McCabe i International Journal of Speech-Language Pathology, högintressant läsning för dig som är intresserad av tillämpning av evidensbaserad praktik och varför det ibland känns som att det går så trögt!

Elizabeth Usher Memorial Lecture: How do we change our profession? Using the lens of behavioural economics to improve evidence-based practice in speech-language pathology

Logopeder strävar efter att basera sina kliniska beslut på evidens och professionens konceptualisering av evidensbegreppet har utvecklats de senaste 20 åren. Trots detta är glappet mellan evidens och praktik fortfarande stort och McCabe försöker, på basis av tidigare forskning förklara varför logopeder har svårt att förändra sin egen praktik. Tidigare forskning kring  logopeder och evidens visar att vi som kår uppfattar oss förstå och kunna tolka vetenskaplig litteratur, till och med i högre grad än andra hälsoprofessioner och att vi har en drivkraft att arbeta evidensbaserat. Ytterligare studier visar dock att att logopeder inte implementerar evidensbaserad intervention på ett konsekvent sätt.  Generellt sägs det att det brukar ta 10 – 15 år innan evidensbaserade arbetssätt når ut i den kliniska verksamheten. Varför tar det så lång tid att komma igång med behandlingsmetoder som skulle vara mer gynnsamma för patienterna?

Kognitiv dissonans

McCabe menar att glappet mellan vad logopeder faktiskt gör och vad de de facto vet att de borde göra i stället, leder till kognitiv dissonans, vilket även kan uppstå när ny information krockar med våra befintliga värderingar och uppfattningar.  Ett konkret exempel skulle kunna vara att man fortsätter att ge behandling av låg intensitet, fastän man vet att evidensgrunden är svag. McCabe hävdar vidare att kognitiv dissonans är oundvikligt såvida vi agerar automatiskt istället för att reflektera över våra beslut. Automatiska kognitiva processer förhindrar förändring och kan delvis förklara att överföringen från forskning till klinisk verksamhet går så långsamt.

Heuristik och bias

Har du läst Daniel Kahnemans bok Tänka snabbt och långsamt är du välbekant med begreppet heuristik och våra system för beslutsfattande. Heuristik är kognitiva genvägar som gör det enklare för oss att fatta beslut och McCabe menar att kunskap om heuristik kan hjälpa oss att förstå varför exempelvis logopeder fattar beslut som går emot våra egna intressen i det långa loppet. Logopeders strategier för att klara en situation där kognitiv dissonans uppstår kan t ex bestå i att man övertygar sig själv om att problemet ligger i faktorer bortom ens egen kontroll – brist på personal eller chefsbeslut.  Vidare menar artikelförfattaren att logopeders positiva attityd till att jobba evidensbaserat också delvis kan förklaras genom ytterligare en heuristisk funktion: nämligen att vi vet att det är den ”önskvärda” attityden. Det är föga troligt att logopeder som besvarar en enkät om deras syn på att implementera evidens i sin kliniska verksamhet skulle svarar ”Jag orkar inte bry mig”  eller ”Jag tycker det funkar bra att jobba som jag gör och har ingen lust att ändra på det” även om det är med verkligheten överensstämmande… En annan svårighet kan vara situationer där logopeder ställs inför alltför många val, vilket sker i högre utsträckning när evidensbasen för logopediska insatser är svag eller när det finns flera evidensbaserade metoder för ett tillstånd. McCabe menar att valen måste bli lättare att överblicka både för kliniker och för patienter och betonar vikten av beslutsstöd.  Evidensbaserade tillvägagångssätt behöver erbjudas som standard och inte vara ett undantag. Dessutom behövs tid för reflektion och att ”tänka långsamt”.  Vi behöver vara medvetna om den bias som gör att det svider mer att lämna nuvarande arbetssätt därhän än vad det upplevs belönande att implementera nya och mer evidensbaserade metoder.

Ökad öppenhet

McCabe diskuterar även sociala normer och menar att logopeder ytterligare kan utveckla en kultur där man delar med sig av sina arbetssätt och material och öppna upp ”den svarta lådan” vilket logopeders behandlingsrum ibland kan verka vara. Det har också visat sig att man är mer benägen att förändra sitt eget arbetssätt om man vet att ens kollegor har gjort samma förändring. Hon tycker också att patientnöjdhet som mått borde användas mer i utvecklingsarbetet och att verksamheter borde vara öppna med sina ”clinical performance data”.  McCabe menar också att forskare inom logopedi  behöver stötta kliniker att tillämpa evidensbaserad kunskap via praktiska kurser och workshops, utöver att skriva vetenskapliga artiklar.